En gammal konst som har fascinerat mig är den gamla aborginska konsten "Dot art" alltså konst med nästan bara prickar. Konsten blev väldigt uppmärksammad av aboriginerna på 1970- talet efter flera hundra års förtryck av kolonisatörer, man har hittat konst som varit över 60 000 år gammal! Äldre konst har ofta jordfärger t ex brunt, orange, rött, svart och senapsgult. De målades med massor av prickar och ibland nätmönster.
Konsten föreställer ofta drömberättelser, där familjemedlemmar målade berättelserna t ex på marken medans de äldre i familjen/klanen förklarade de genom att sjunga ut de. Färgen fick man fram genom att hacka sönder berg och blanda det med vatten. Eller så använde man bl a örten okra. Ingen prick kan vara vacker ensam utan den andra! Det är som om de levde i symbios!
När jag tittar på alla mönster och prickar påminner det om oss människor. Vi lever i symbios med varandra, alla vi är en enhet som borde omhändertas och uppskattas mer än att utnyttjas felaktigt! Det känns tyvärr som en overklig illusion att alla skulle leva med och för varandra i harmoni! An illusive symbotic harmony! Men man vet aldrig kanske fattar vi människor att det är dags att sätta stopp och bara leva?! To live in a harmonical symbiotic city!
Vad är det egentligen som är så fascinerande med prickar? När jag läste om Dot Art kom jag att tänka på min mormor som jag tyvärr aldrig fick träffa, R.I.P mormor Zaynab. Har hört av min mor att mormor förr gått till en irakisk kvinnlig tatuerare som gjort traditionella irakiska "prick tatueringar" för att bli fin innan sin bröllopsfest. Tatueringarna hade då både en dekorativ mening men även också ett läkande och helande syfte.
Min mormor var ljus i hyn, vilket var och är ett väldigt vackert ideal i Irak, som nytatuerad kände hon sig fin i sina turkosa intatuerade prickar som lyste igenom den ljusa hyn. Tatueringarna startade i en horisontell linje av prickar från nedre rygg och som sträckte sig ner på båda sidorna förbi höftena och till knäna. Eller så hade man t ex många prickar nära sammanslagna på ställen där man hade smärtor eller besvär. Så fort man blödde litegrann så betydde det att sjukdomen eller smärtan var påväg ut. Hade man ofta huvudvärk t ex så fick man gjort sig en eller flera prickar på varje tinning.
Satt en dag och pratade om livets underliga stunder med min söta svägerska Nergs och min man Shwan. Råkade ha en penna och ett block framför mig.. och där startade jag utan att ha en aning om vad jag gjorde.. prick efter prick.. sen kom jag att tänka på men oj den konsten finns ju i Australien. Kanske har den inspirerat mig omedvetet? Detta gjorde jag självklart inte över en fika, men idéen utvecklades lite mer efter några dagars funderingar.. som ni kanske märker överst till vänster, där var starten av min tankegång och det är inte så likt resterande prickmönster. Det var som terapi, prick efter prick.. alla i harmoni med varandra!
Hittade återigen av en slump en svensk illustratörs otroligt vackra konst. Så rik av händelser, känns som varje detalj har något att berätta! Nästan så man hör de sjunga! Klicka på namnet och se mycket mer fint!
Linn Olofsdotter
Har mest pratat om prickar men ränder är minst lika häftiga när de ligger sida vid sida! Ingen rand skulle utstråla samma harmoni utan den andra randen vid sidan om!
En designer som jag gillar är Paul Smith, han designar så färgglatt oftast randigt och lekfullt elegant! Rändernas debut fanns med i en vårkollektion för många år sedan och som fortsatte hänga med i nästan alla Paul Smiths resterande kollektioner, för att människor helt enkelt förälskade sig i de och de stannade kvar! PS blogg
Länge leve alla prickar och ränder i alla dess slag och färger.. och länge leve också alla människor i alla olika former och längder! Alla behövs vi mer eller mindre!
